Alva visade tidiga tecken på demens och ville inte kännas vid sina nära och kära, trots fina mutor. Farbror Björn lyckades bäst efter att ha offrat sina knogar till det kliande tandköttet.
Väl hemma förflöt natten sedvanligt med ett trettiotal avbrott för att gnugga nackflinten i kudden. I natt med tillskott av misstänkt kennelhosta, en avskedsgåva från Nellie, familjens åldrande matriark:
´
Här, en bild på Alvas just nu finaste leksak:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar